kontraktiliteten

Kontraktiliteten, ofta kallad kontraktilitet, avser den inneboende förmågan hos en muskel att utveckla kraft när den aktiveras. Begreppet används främst inom hjärt- och skelettmuskulatur, men även glatt muskulatur har sin kontraktilitet. Denna egenskap beskriver hur starkt en muskel svarar på ett givet stimuli och är nära kopplad till mekanismer som kalciums roll i tvärbindningar mellan actin och myosin samt till muskelfibrernas längd enligt length–tension-relationen. Kontraktiliteten är skild från excitations- och avkopplingsprocesser, men påverkas av kalciumnivåer och olika signalsubstanser.

Hos hjärtmuskeln styrs kontraktiliteten framför allt av intracellulärt kalcium som binder troponin C och möjliggör korsbryggor mellan aktin och myosin, så att kraft utvecklas. Positiv inotropi uppnås när kalciumsignaleringen ökar eller kalciumsensitiviteten höjs, vanligtvis via beta-adrenerga stimulering som ökar cAMP/PKA-aktivitet och L-type kalciumkanalernas inflöde samt SR-calciumåterflöde. I glatt muskulatur regleras kontraktionen av kalciumsignalering via kalmodulin–MLCK, som aktiverar fosforylering av myosin light chain och därmed kontraktion, medan MLCP och rhosignalering kan modifiera kontraktionsstyrkan. I skelettmuskulatur är kontraktiliteten starkt kopplad till nervstimulering och troponin–muskelfilamentinteraktioner.

Kliniskt bedöms kontraktiliteten ofta med mått som dP/dt max och end-systolisk elastans (Ees) i tryck–volym-kurvor, samt med ejektionsfraktion som ett övergripande mått på pumpfunktion. Kontraktiliteten kan påverkas av preload och afterload, även om den fysiologiska definitionen ofta separerar intrinsisk kontraktilitet från preloadeffekter. Läkemedel och tillstånd som ökar kontraktiliteten kallas positiva inotroper, medan minskad kontraktilitet förekommer vid ischemi, hjärtsvikt och vissa elektrolytstörningar.

---