komplementaktivering

Komplementaktivering är en del av det medfödda immunförsvaret som förstärker immunsvaret genom aktivering av komplementsystemet. Det finns tre huvudsakliga aktiveringsvägar: den klassiska vägen, lektinvägen och den alternativa vägen. Den klassiska vägen initieras främst av antikroppsbindning till patogen eller skadade celler (vanligen IgM eller vissa IgG-typer) som bildar ett C1q-bundet komplex. Lektinvägen aktiveras av mannosbindande lektin (MBL) eller ficoliner som känner igen kolhydratsstrukturer på ytan av patogen eller celler. Den alternativa vägen aktiveras spontant genom hydrolys av C3 till C3(H2O) och fungerar som en amplifikator för aktiveringen av de andra vägarna.

Vägarna förenas vid bildandet av C3-konvertas: klassisk/lektinväg bildar C4b2a, medan den alternativa vägen bildar C3bBb. C3-konvertas klyver C3 till C3a och C3b; vidare bildas C5-konvertas som klyver C5 till C5a och C5b. C5b initierar bildandet av membranattackkomplexet (MAC, C5b-9) som kan lysa målmembranet hos andra patogener eller värdceller vid hög aktivering.

Effekter av aktiveringen inkluderar att C3b fungerar som opsonin och underlättar fagocytos, medan C3a och C5a är anafylatoxiner som rekryterar och aktiverar inflammatoriska celler. MAC orsakar membranlysis hos målcellernas yta. Den lokala aktiveringen av komplementsystemet bidrar till inflammation, opsonisering och patogenavlägsnande men kan också bidra till vävnadsskada vid sjukdomar om regleringen misslyckas.

Reglering sker genom plasmabil regulatoriska proteiner (taktor H, faktor I, C4-bindande protein) och på cellmembran genom DAF/CD55, MCP/CD46 och CD59. Defekter i regleringen ökar risken för överdriven aktivering och är kopplade till sjukdomar som atypisk hemolytisk uremisk syndrom (aHUS) och paroxysmal nocturnal hemoglobinuri (PNH).

Klinisk relevans och terapi: Överdriven eller felreglerad komplementaktivering förekommer vid autoimmuna sjukdomar, infektioner och transplantatavstötning. Terapeutiska hämmare som hämmar C5, exempelvis eculizumab, används vid PNH och vissa autoimmuna tillstånd. Diagnostiska tester som CH50 och AH50 mäter totalakomplementsystemets funktion.