klyvningen

Klyvningen är ett begrepp som används inom flera vetenskapsområden och beskriver delning eller splittring längs särskilda planer eller utan tillväxt i storlek. Inom embryologi kallas de första mitotiska delningarna av zygoten för klyvning. Under denna fas ökar antalet celler utan att embryot växer i storlek, vilket leder till en morula och senare en blastula. Klyvningen följer inte alltid samma mönster hos alla arter; i däggdjur är den ofta holoblastisk, medan andra arter kan visa mer specialiserade typer av klyvning som påverkas av yolkens mängd.

Inom mineralogi och geologi används termen klyvning för ett minerals tendens att spricka längs plana svaga planer i mineralets struktur. Klyvning beskrivs vanligtvis med antal och riktningar av klyvning, samt dess kvalitet (perfekt, bra, svag, dålig). Exempelvis har kalcit en perfekt klyvning i tre riktningar som bildar rhombohedra, halit uppvisar kubisk klyvning, och muskovit har en basisk (enplans) klyvning. Klyvning skiljer sig från fracture, som är spröd spricka utan fasta, parallella planer.

Sammanfattningsvis används klyvningen för att beskriva två olika fenomen: biologisk celldelning i tidigt embryonalt utvecklingssteg och en minerals eller kristalls tydliga delning längs specificerade planer. Begreppet fångar således både en process som ökar cellytans antal utan tillväxt och en materiell egenskap som styr hur ett fast ämne bryter.