jaktbeteendet

Jaktbeteende innebär de beteenden hos djur som används för att hitta, fånga och konsumera föda. Beteendet har både genetiska och lärda komponenter och varierar mellan arter, miljöer och säsonger. I allmänhet följer jaktbeteendet en serie stadier: sökande efter föda, upptäckt av byte, jakt eller angrepp, fångst och hantering, samt konsumtion och återhämtning därefter.

Jaktstrategierna kan vara olika: stalkning där jägaren närmar sig bytet ouppmärksammat, ambush eller fälla där bytet överraskas nära passiv, samt uthållig jakt som kräver långvarig energi. Djur använder olika anpassningar som kamouflage, snabbhet, styrka eller socialt samarbete för att öka framgången. De sensoriska systemen — syn, hörsel och lukt — och minnet av bytesvanor och terräng spelar centrala roller.

Faktorer som påverkar jaktbeteende inkluderar tillgången på byte och energivinst, risker, konkurrens, könsroller och livshändelser. Vissa arter jagar ensam medan andra jagar i par eller flock. Jaktbeteende studeras inom etologi och ekologisk teori och används för att förklara hur predatorer påverkar bytesdjurens beteende och ekosystemets struktur.

Exempel på jaktbeteenden hos olika grupper är att vargar och rävar ofta jagar i par eller små grupper och använder koordination, att tigrar och leoparder är skickliga stalkare som överraskar bytesdjur i tät vegetation, samt att rovfåglar som örnar utnyttjar höga utsikter och kraftfulla dyk. Marina däggdjur som delfiner kan också visa komplexa sociala jaktstrategier.