insulinsensitivitet

Insulinsensitivitet avser hur väl kroppens celler svarar på insulin, ett hormon som reglerar blodsockernivåerna genom att underlätta upptaget av glukos från blodet. Hög insulinsensitivitet innebär att relativt små mängder insulin räcker för att sänka blodsockret, medan låg insulinsensitivitet, ofta benämnd insulinresistens, kräver högre insulinkoncentrationer för samma effekt. Detta fenomen är centralt för metabolismen och spelar en betydande roll i utvecklingen av typ 2-diabetes, metabola syndromet och kardiovaskulära sjukdomar.

Faktorer som påverkar insulinsensitiviteten inkluderar genetik, kroppssammansättning, fysisk aktivitet, kost och hormonella förändringar. Övervikt, särskilt visceral fettuppbyggnad, minskar känsligheten genom att frisätta inflammatoriska cytokiner och fettsyror som stör insulinets signalväg. Regelbunden aerob och styrketräning förbättrar känsligheten genom ökad GLUT4‑transportöruttryck i muskelcellerna. Kostvanor med lågt glykemiskt index, hög fiberinnehåll och måttligt intag av omega‑3‑fettsyror har också associerats med förbättrad insulinkänslighet.

Mätning av insulinsensitivitet kan göras med olika metoder, från enkla fastande insulin‑ och glukosmätningar till mer komplexa clamp‑studier (hyperinsulinemic‑euglycemic clamp) som anses guldstandard. Kliniskt används ofta HOMA‑IR‑index, som beräknas från fastande insulin- och glukosvärden, för att uppskatta resistensnivån i större populationer.

Behandling av nedsatt insulinsensitivitet inriktar sig på livsstilsförändringar, såsom viktnedgång, ökad fysisk aktivitet och kostmodifiering. Farmakologiska alternativ kan innefatta metformin eller andra glukosreducerande medel som förbättrar cellernas svar på insulin. Förebyggande av insulinresistens är en viktig del av folkhälsoinitiativ mot typ 2-diabetes och relaterade metabola störningar.