inhalationsläkemedel

Inhalationsläkemedel är läkemedel som administreras genom inandning och verkar främst i luftvägarna. Genom lokal leverans i lungorna uppnås ofta snabb effekt med färre systemiska biverkningar, vilket gör metoden särskilt lämplig vid inflammatoriska och obstruktiva sjukdomar i luftvägarna.

De vanligaste inhalationsformerna är dosinhalatorer (metered-dose inhalers, MDI), torra pulversinhalatorer (DPI) och nebulisatorer. Ofta används en spacer eller ett munstycke för att underlätta leveransen. Rätt teknik kräver primning av ny inhalator, korrekt koordination mellan inandning och frigöring samt fullständig utandning före inhalation.

Vanliga verkningsområden och läkemedelsgrupper inkluderar bronkdilaterare och antiinflammatoriska medel. Kortverkande beta-2-agonister (SABA) som salbutamol ger snabb lindring vid symtom, medan långverkande beta-2-agonister (LABA) som formoterol och salmeterol används som underhållsbehandling tillsammans med andra medel. Antikolinergika som ipratropium och tiotropium bidrar också till bronkdilatation. Inhalationssteroider (ICS) såsom budesonid, beclometason och flutikason är centrala i behandling av inflammatoriska luftvägssjukdomar. Kombinationsläkemedel som ICS/LABA är vanliga. Vid cystisk fibros används ofta inhalationsantibiotika som tobramycin eller aztreonam.

Indikationer inkluderar astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), bronkit, bronchiektasi samt vissa infektioner vid cystisk fibros. Det är viktigt att förstå att ICS ger antiinflammatorisk effekt men inte snabb symtomlindring, medan SABA ger omedelbar effekt.

Biverkningar är vanligtvis lokala, som halsont, heshet och svamp i munnen vid ICS. Systemiska biverkningar är ovanliga vid rätt dosering. Praktiska aspekter inkluderar förvaring, rätt rengöring av apparater, och uppföljning av effekt och biverkningar.