immunitetterskelen

Immunitetterskelen är ett begrepp inom epidemiologi som beskriver den andel av en befolkning som måste vara immuna för att smittspridningen av en infektionssjukdom inte längre ska kunna upprätthållas i populationen. Långa formuleringar: den nivån kallas ofta herd immunity threshold och används för att bedöma hur omfattande immunisering eller tidigare infektion måste vara för att uppnå populationsskydd.

Grundläggande principer: immunitetsskyddet beror främst på sjukdomens grundläggande reproduktionstal, R0, som beskriver hur många andra personer en infekterad person i genomsnitt smittar i en helt vänlig population. För en helt homogen befolkning utan andra skyddsåtgärder är immunitetströskeln ungefär 1 − 1/R0. Om vaccination används, och vaccinet inte ger full skyddseffekt, måste den faktiska vaccinationsandelen uppgå till en högre nivå: c ≥ (1 − 1/R0) / VE, där VE är vaccinets effekt på att minska överförbarhet.

Faktorer som påverkar tröskeln: kontaktmönster, åldersstruktur, geografisk spridning, naturlig immunitet och immunitetens varaktighet (waning) samt förekomsten av olika virusvarianters antigenicitet. Heterogenitet kan göra att vissa delpopulationer kräver högre skyddsnivåer för att hindra lokala utbrott.

Begränsningar och konsekvenser: även när tröskeln uppnås är det ingen garanti för att smittspridning helt upphör i alla sammanhang. Pockets av sårbara individer, försämrad vaccinacceptans och migration kan orsaka lokala utbrott. Övervakning av seroprevalens, modellering och anpassade vaccinationsstrategier används för att närma sig immunitetströskeln i praktiken.