härdmedel

Ett härdmedel är en kemisk komponent som används tillsammans med ett härdande system, ofta ett resin eller bindemedel, för att initiera och driva en härdningsreaktion. Under reaktionen bildas ett tvärbundet polymernätverk som ger materialet ökad styvhet, hållfasthet och kemisk motstånd. Härdmedlet fungerar ofta som katalysator eller aktiverare i samband med resinens funktionella grupper.

Vanliga typer av härdmedel är epoxyhärdare (vanligtvis aminer eller anhydrider som reagerar med epoxigrupper), samt polyurethanhärdare (isocyanater som reagerar med polyoler). Andra system kan använda fenol-, silikon- eller akrylbaserade härdmedel. Valet av härdmedel påverkar härdningshastighet, temperaturtolerans och de slutliga mekaniska egenskaperna hos materialet.

Härdningen är oftast exotermisk och sker i faser: en snabb initialreaktion följt av fortsatt nätverksbildning och slutlig resttillverkning. Temperaturen, mängden härdmedel och tillsatser påverkar hastighet och fullständighet. Många system har pot life, en tidsbegränsning när blandningen fortfarande är arbetsbar innan den härdar helt.

Användningsområden inkluderar korrosionsskyddande och skyddslager, elektronikkapsling, limning och laminering i bygg- och fordonsteknik, samt tillverkning av kompositmaterial. Epoxihärdare används ofta i elektriska komponenter och lacker, medan polyurethanhärdare dominerar i färger, tätningsmedel och skummaterial.

Säkerhet och miljö: många härdmedel är reaktiva och kan orsaka hudirritation eller allergiska reaktioner vid exponering. Vissa ämnen, särskilt isocyanater, kan vara airborne irritanter eller sensitiserande. Hantering bör ske med skyddsutrustning, god ventilation och enligt leverantörsanvisningar. Förvaras i ursprunglig behållare, åtskilt från incompatibla ämnen och vid rekommenderad temperatur.

Se även: lim, polymerer, härdning, epoxy, polyuretan, avsnitt om säkerhet och miljö.