gradböjning

Gradböjning är ett grammatiskt fenomen där adjektiv ändrar form för att uttrycka graden av en egenskap. På svenska delas gradböjningen vanligtvis in i tre nivåer: positiv (grundform), komparativ och superlativ. Komparativ används för att jämföra två eller flera saker, medan superlativ anger den högsta graden.

Den vanligaste bildningen av komparativ och superlativ är genom suffix. Många adjektiv bildar komparativ med ändelsen -are och superlativ med -ast, till exempel snabb → snabbare → snabbast. Andra vanliga exempel är stor → större → störst, lång → längre → längst. Kortare adjektiv följer ofta samma mönster. Det finns dock många oregelbundna former som man måste lära sig, till exempel bra → bättre → bäst, dålig → sämre → sämst, gammal → äldre → äldst, ung → yngre → yngst, liten → mindre → minst.

I samtal och skrift används gradböjningen också ofta i en periphrastisk form: mer och mest framför adjektivet, särskilt när adjektivet är långt eller när man vill undvika oregelbundenheter. Exempel: intressant → mer intressant → mest intressant. I praktiken används både suffixformen och mer/mest beroende på stil, tydlighet och sammanhang. Adjektivets gradböjning följer övergripande regler för adjektivets böjning i övrigt, och i satser kan gradformerna uppträda före substantivet (attributiv) eller i predikativ position tillsammans med verbet vara.

Oregelbundna former och vissa längre adjektiv är vanliga orsaker till avvikelse från den generella regeln. Gradböjning är ett centralt verktyg för jämförelse och nyansering av betydelse i svenska.