gestaltpsykologien

Gestaltpsykologien är en psykologisk inriktning som betonar att våra upplevelser och perceptioner studeras som helheter snarare än som summor av enskilda delar. Den uppkom i början av 1900-talet i Tyskland som kritik mot atomistiska förklaringar av sensoriska intryck. Viktiga upphovsmän är Max Wertheimer, Wolfgang Köhler och Kurt Koffka, vilka genom experiment visade hur perceptionen organiseras i meningsfulla helheter.

En central tes är att helheten ger emergent betydelse som inte kan reduceras till delarna. Genom klassiska experiment, som phi-fenomenet, visade gestaltpsykologin hur rörelse och form uppstår genom perceptuell organisering snarare än genom enkel additivitet. Därför används ofta begreppet viss helhetssyn istället för att isolera sensationer.

Viktiga principer för perceptuell gruppering inkluderar närhet, likhet, kontinuitet, slutenhet, koppling och gemensam rörelse samt förenklingen av helmönster (closure). Dessa regler beskriver hur sinnet ordnar stimuli till grupper eller figurer snarare än att uppfatta ett osammanhängande flöde. Figur–bakgrund-problematiken är central: en del av intrycket upplevs som figur medan resten fungerar som bakgrund, och vad som uppfattas som figur kan skifta beroende av kontext.

Gestaltpsykologien har haft stort inflytande på perceptionforskning, kognitiv psykologi, design och ergonomi. Inom klinisk psykologi bidrog den till gestaltterapi, som fokuserar på här-och-nu-upplevelser och klientens upplevelse av sig själv. Idag används gestaltprinciper fortsatt inom flera fält som ett ramverk för att förstå hur människor organiserar och tolkar sinnesintryck.