genomvarmning

Genomvarmning är ett begrepp som används inom biologi och genetik för att beskriva hur ökade temperaturer och termisk stress påverkar genomet på cell- och organismnivå. Begreppet är inte entydigt definierat i alla fält, men refererar i huvudsak till processer där termiska faktorer påverkar hur genomet öppnas, används och repareras, samt hur genuttryck och kromatinstruktur förändras.

Inom molekylärbiologi och epigenetik beskriver termisk stress hur celler svarar med uppreglering av värmeschockproteiner, omorganisering av kromatin och förändringar i DNA-metylering samt i posttranskriptionell reglering. Långvarig eller upprepad värme kan leda till ökad DNA-skada och påverka genomisk stabilitet, samt aktivering av transposoner i vissa organismer.

Inom klimatsammanhang används termen ibland för att beskriva hur populationernas genom svarar på global uppvärmning, inklusive förändringar i mutationstryck, selektion och anpassningspotential. Effekterna varierar mellan taxa, men forskningen pekar på att biologisk mångfald och anpassning påverkas genom komplexa samspel mellan genetik, epigenetik och miljö.

Inom bredare sammanhang kan ordet också syfta på laboratoriemetoder där man uppvärmer DNA-fragment i syfte att underlätta separation eller amplifikation, men termen används sällan i modern metodik och är ofta ersatt av mer precisa termer som termisk behandling, denaturering eller PCR-cyklering.

Se även: värmechockrespons, kromatinremodellering, epigenetik, DNA-reparation, transposoner.