fullvågslikriktning

Fullvågslikriktning är en metod inom elektroniken som omvandlar växelström (AC) till likström (DC). Vid fullvågslikriktning nyttjas båda halvcyklerna av AC-signalens positiva och negativa delar, vilket resulterar i pulsande DC med bättre nyttjande av energin än vid halvvåglikriktning.

Det finns två huvudsakliga utföranden. Den första är center-tappad fullvågslikriktning, där en transformator med mittutgång används och två dioder leder varje halvcykel till utgången. Den andra är bryggfullvågslikriktning, där fyra dioder bildar en brygga och ingen centrum-ventil krävs; denna lösning kan kopplas direkt till en standardtransformator utan särpräglad mittutgång.

Principen är att dioderna tillåter ström endast i en riktning, vilket ger en pulsformad DC som sakta plattar ut vid filtrering. Utgångens puls har vanligtvis frekvensen dubbelt så hög som nätfrekvensen (2f). För att få en jämnare DC används filtrering med kondensatorer eller kombinatoriska filter (L-C-filter). I praktiken uppstår spänningsfall över dioderna: i center-tappade versionen passerar en diode per halvcykel, medan bryggversionen har två dioder i serie under varje halvcykel, vilket minskar den relativa effektiva spänningen något.

Användningar av fullvågslikriktning inkluderar nätaggregat och små till medelstora DC-försörjningar i elektronik och industri, där ett relativt enkelt och kostnadseffektivt sätt att omvandla AC till DC krävs. Jämfört med halvvåglikriktning ger fullvåg högre medelvärde och lägre ripple, men kräver fler dioder eller en särskild transformator.