framåtdrivningen

Framåtdrivningen är ett begrepp inom biomekanik och gånganalys som beskriver framåtrörelsen av kroppens centrum när foten är i markkontakt under gång eller löpning. Den uppstår i huvudsak genom den framåtriktade komponenten av markreaktionskraften som verkar mot marken och som driver kroppen framåt, så att hastigheten på gången eller löpningen ökar eller upprätthålls.

Mekaniskt härrör framåtdrivningen främst från sena stående fas: fotens plantarflexion i slutet av stående fas trycker marken bakåt och nedåt, vilket via kraftväxlingen överför en framåtriktad kraft till kroppen. Plantarflexorerna (gastrocnemius och soleus) har en central roll, medan bidrag även kommer från höft- och knäextension.

Vid gång analyseras framåtdrivningen normalt som den positiva impulsen i den anteriort riktade komponenten av markreaktionskraften. Kraftplattor eller instrumenterade löpband används för att mäta denna kraftkurva och för att beräkna energibidrag från olika leder. Den typiska gångmönstret inkluderar oftast en initial bromsning i början av fotens kontakt, följd av propulsion under sena stance och tåavslutningen.

Betydelse och tillämpningar: Framåtdrivningen är en viktig komponent i gångens energieffektivitet. Minskad framåtdrivning kan uppstå vid svaghet i vadmuskulatur, nedsatt plantarflexorkraft eller ineffektiv push-off. Genom träning kan propulsionen förbättras och gångens energiåtgång minskas.

Utanför människokroppen används termen även inom robotik och djurstudier för att beskriva forward thrust under kontaktperioder.