forskningsinriktningar

Forskningsinriktningar är de strategiska riktlinjer som styr forskning inom en verksamhet som ett universitet, en fakultet eller en större forskningsenhet. De beskriver vilka frågor, ämnesområden och metodologiska tillvägagångssätt som prioriteras och hur forskningen ska bidra till kunskap, innovation och samhällsnytta. Inom ramen för forskningsinriktningar definieras mål, kvalitetkriterier och hur resultat ska kommuniceras och tillgängliggöras.

Forskningsinriktningar kan vara disciplinära, där arbetet ligger inom ett begränsat ämnesområde, eller tvärvetenskapliga och integrerade över flera fält. De kan också vara problem- eller frågebundna (problemdrivna) jämfört med teoretiskt drivna, samt skilja mellan grundforskning och tillämpad forskning. I praktiken uppstår ofta kombinationer mellan dessa dimensioner.

Processen att etablera och utveckla en forskningsinriktning innehåller strategisk planering, bedömning av kompetenser och resurser, samt prioriteringar i relation till externa finansiärer och samhällsbehov. Beslut kan fattas av ledning, inom forskningsmiljöer eller via gemensamma program och nätverk. Uppföljning innefattar ofta kvalitets- och effektdimensioner samt etiska och öppna forskningsprinciper.

Påverkan av forskningsinriktningar syns i vilka frågor som tas upp, vilka samarbeten som byggs, hur forskare utbildas och hur ansökningar om medel utformas. Innehållet kan även forma tillgänglighet av data, kommunikation av resultat och kunskapsöverföring till samhället.

Exempel på områden i moderna forskningsinriktningar kan vara hållbar energiteknik, beteendevetenskaplig forskning för folkhälsa eller digital humaniora. Utvecklingen av nya inriktningar reflekterar ofta teknik- och policyförändringar samt samhällsbehov och kräver kontinuerlig revision för att förbli relevanta.