fixeringsmidler

Fixeringsmidler är kemiska ämnen som används för att bevara biologiska prover genom att avstanna enzymaktivitet och stabilisera cell- och vävnadsstrukturer, vilket förhindrar nedbrytning och autolys. Fixeringen bevarar morfologin under fortsatt bearbetning som inbäddning, snittning, färgning och bildframställning. Valet av fixeringsmedel beror på vävnadstyp, avsedd analys och i vilken grad man vill bevara antigenicitet, lipider eller ultrastruktur.

Vanliga fixeringsmidler inkluderar neutralt buffrat formalin (NBF, cirka 4% formaldehyd), paraformaldehydlösningar, glutaraldehyd (ofta 2–4%), samt alkoholer som metanol eller etanol. Bouins lösning används historiskt för cytologi och snabb fixering men lämpar sig inte för alla vävnader eller för bevarande av DNA. Osmiumtetroxid används för att bevara lipider och ultrastruktur vid elektronmikroskopi. Karnovsky-fixativ, en blandning av glutaraldehyd och paraformaldehyd i buffert, används särskilt inom EM.

Valet påverkar färgning och antigenigenkänning: neutralt buffrat formalin bevarar morfologi bra men kan maskera epitoper och minska känslighet vid immunhistokemi, vilket ibland kräver antigenåterställning. Alkoholfixering kan bevara cytologi men påverkar vissa färgningar och antigensensitivitet. Överfixering leder till sämre antigenfrisättning och förändrad morfologi; fixeringstid, temperatur och pH är viktiga variabler.

Hantering och säkerhet: många fixeringsmidler är giftiga eller irriterande. Form­aldehyd anses vara cancerframkallande. Arbeta i dragskåp, använd skyddsutrustning och följ lokala regler för uppsamling och bortskaffande. Förvaras i tydligt märkta behållare och skyddas från ljus samt hålls vid lämplig temperatur.