fiberriktningen

Fiberriktningen, eller fiberorientationen, är den dominerande riktningen som fibrer i ett material är placerade längs. Den sammanfattar hur fibersträngarna lutar eller lutar sig i förhållande till en referensaxel och är en central faktor i många materialprocesser. Fiberriktningen styr materialets anisotropa egenskaper, det vill säga att egenskaper som hållfasthet, stelhet och termisk ledning varierar beroende på riktningen.

Inom textilierna definieras fiberriktningen av vävningens huvudriktningar, ofta kallade warp och weft. Materialets hållfasthet och töjbarhet är oftast starkast längs fiberorienteringen och svagare vinkelrätt mot den. Kvalitets- och prestandakontroll fokuserar på enhetlig och korrekt riktning över tyget.

I kompositmaterial, särskilt fiberförstärkta plastmaterial (FRP), kontrolleras fiberriktningen genom lamineringsupplägg där skivor med olika fiberorientering kombineras (till exempel unidirektionell, korslaminat eller vinkelställda laminer). Riktningen bestämmer styvhet och hållfasthet i olika delflösningar, och felaktig orientering kan leda till sänkt kapacitet eller delamination under belastning.

Inom trä och papper är fiberriktningen synonym med kärnstrukturen eller grain. Fibrerna löper längs årsringens riktning och ger högre hållfasthet och styvhet längs tjärnens riktning än i vinkelräta riktningar. Riktningen påverkar sågning, bearbetning och fukttransport.

Föremål för mätning och kontroll av fiberriktning inkluderar mikroskopi, polariserat ljus, röntgendiffraktion och datortomografi. Att styra riktningen är centralt för att uppnå önskade mekaniska egenskaper och tillämpbar prestanda.