energibärare

Energibärare är medier som används för att lagra, transportera och leverera energi från producenter till användare. De gör det möjligt att använda energi oberoende av vilken primär energikälla som producerat den och att koppla samman produktion och användning över tid och geografiska avstånd. Begreppet skiljer mellan primär energikälla (till exempel fossila bränslen, sol, vind, vattenkraft och kärnkraft) och energibäraren som förmedlar energin i en hanterbar form.

Vanliga energibärare är elektricitet, gasformiga och flytande bränslen samt termiska medier. Elektricitet är den mest använda energibäraren i moderna system och kräver infrastruktur som elnät och lagringstekniker. Väte, metan (biogas eller syntetisk naturgas), ammoniak och metanol fungerar som energibärare i gas- eller vätskeform och kan transporteras via gas- eller vätsketransportsystem och i särskilda behållare. Syntetiska drivmedel (e-fuels) används där elenergin omvandlas till flytande bränslen för transporter. Värme används också som energibärare i fjärrvärme och olika termiska lagringslösningar.

Fördelarna med energibärare inkluderar möjligheten till sektorkoppling, ökad användning av förnybar energi och längre lagringstider. Nackdelar är förluster vid omvandling och transport, behov av betydande infrastrukturinvesteringar samt kostnader. Energibärare spelar en central roll i decarbonisering och i att integrera olika delar av energisystemet, särskilt genom att kombinera elproduktion, transport och industriell värme.