elgitarr

Elgitarr, eller elektrisk gitarr, är en typ av gitarr som producerar ljud främst genom elektromagnetiska pickups som fångar strängarnas vibrationer och omvandlar dem till en elektrisk signal som förstärks av en extern förstärkare och högtalare. Till skillnad från akustiska gitarrer saknar elgitarren oftast en fullt resonant kropp och är beroende av elektronisk förstärkning för att låta. Kroppens konstruktion kan vara solid, halvhålig eller helhålig och påverkar ton, hållbarhet och sustain.

Huvudkomponenter inkluderar hals och fingerboard, kropp, pickups och elektronisk reglering samt en instrumentutgång. Pickups finns i olika typer, bland andra single-coil, humbucker och P‑90, och omvandlar vibrationerna till en elektrisk signal. Kontroller för volym och ton, samt en pickup-växlare eller växling mellan olika positioner, gör det möjligt att forma ljudet. Många modeller har även en bro och ibland tremolo- eller vibratosystem. Elgitarren kräver vanligtvis förstärkning och används tillsammans med effekter för att skapa varierande ljudkaraktärer.

Historiskt utvecklades elgitarren under mitten av 1900-talet. Fender Telecaster introducerades omkring 1950, Stratocaster följde 1954 och Gibson Les Paul lanserades 1952. Dessa tidiga modeller, ofta utrustade med humbuckers eller single-coils, bidrog till elgitarrens breda användning inom rock, blues och pop och även inom jazz i viss mån.

Användning och ton skapas genom kombinationen av träkonstruktion, elektronik och förstärkning. Spelare använder olika tekniker och effektpedaler för att uppnå allt från rena, glatta klanger till distade, sjunkande eller skrikiga toner.