efterfixering

Efterfixering är en senare fixeringsprocess som används inom biologi och histologi. Den utförs efter den initiala fixeringen för att ytterligare stabilisera vävnadens strukturer och förbättra bevarandet av subcellulära komponenter under vidare bearbetning, särskilt vid förberedelser för elektronmikroskopi.

Vanliga efterfixeringsmedel är osmiumtetroxid, ofta i kombination med kaliumferricyanid, samt andra fixeringsmedel som glutaraldehyd. Syftet är särskilt att bevara lipider och membranstrukturer bättre, öka den elektroniska kontrasten och förbättra stabiliteten under dehydrering och inbäddning i resin. Efterfixering följer normalt efter primärfixering med aldehyder och innan dehydrativering och inbäddning.

Användning och påverkan varierar beroende av vävnadstyp och syfte. Efterfixering kan ge tydligare morfologiska detaljer i elektronmikroskopiska bilder, men överfixering eller för lång exponering kan maskera antigena epitoper och försämra immunmärkning, samt introducera artefakter. Noggrann kontroll av tid och koncentration är därför viktig och protokoll anpassas till vävnadens egenskaper och den planerade framställningsmetoden.

Sammanfattningsvis är etterfixering en kontrollerad sekundär fixering som förbättrar bevarandet av cellmembran och andra strukturer, särskilt i förberedelser för elektronmikroskopi, samtidigt som den kräver noggrann optimering för att undvika artefakter och nedsatt analytisk användbarhet.