djupgeologiska

Djupgeologiska är ett svenskt begrepp som betecknar geologiska studier som fokuserar på jordens djupa struktur. Det omfattar undersökningar av nedre gränsen mellan jordskorpan och manteln (Moho), manteln själv samt, i vissa sammanhang, kärnan, och av de geodynamiska och termiska processer som verkar där nere. Begreppet används för att särskilja djuprelaterade frågor från ytliga eller mellannyliggande geologiska studier.

Metoderna är i stor utsträckning indirekta. Vanliga data källor är geofysiska metoder: seismik, seismisk tomografi och reflektion, magnetotelluriska studier och gravimetri. Djupprovtagning sker sällan på land men möjliggörs genom djuphavsborrningar inom oceaniska forskningsprogram (IODP, Integrated Ocean Drilling Program) och genom studier av djupa bergarter som återfinns i xenoliter och ophioliter. Laboratorieexperiment och geodynamiska modeller bidrar till tolkning av tryck- och temperatursförhållanden i de djupa skikten.

Viktiga ämnesområden är mantelkonvektionens struktur och dynamik, gränserna mellan skal och mantel, subduktionsprocesser och plumes inverkan, samt hur dessa faktorer samverkar för att forma kontinenternas rörelser och jordens geodynamiska historia. Forskningen inom djupgeologi bidrar också till förståelsen av jordens värmeflöde och magnetfältets ursprung.

Utmaningar inkluderar begränsad direkt tillgång till de djupa skikten, beroendet av indirekta observationer och osäkerhet i modeller och tolkningar. Betydelsen ligger i att bygga en bild av jordens inre som stöd för grundforskning, resursfrågor och risk- och miljöbedömningar kopplade till geodynamik och geologi.