dislokationsnätet

Dislokationsnätet är nätverket av dislokationer i ett kristalliskt material. Dislokationer är linjära kristalldefekter som möjliggör plastisk deformation genom att lokala atomflyttningar sker med relativt låga energi jämfört med en helt perfekt gitterförlängning. När materialet deformeras bildas och sprider sig dislokationer och deras repulsion och birlikte interaktioner bildar ett sammankopplat nätverk.

Dislokationer kan vara av olika typ, huvudsakligen kant-, skru- och blandade (mixed) dislokationer. I ett material kan dislokationer organisera sig i plan eller vägg-liknande strukturer. Vid lågvinkeliga korngränser bildar dislokationsväggar regelbundna avstånd mellan liknande dislokationsärr, vilket enligt Read–Shockley-teorin ger en modell för hur gränsen uppstår som en kärna av dislokationer.

Bildning och evolution av dislokationsnätet sker under plastisk deformation och vid efterföljande termisk behandling. Hårdhet och duktilitet påverkas när dislokationsdensiteten ökar och dislokationerna låser sig i nätverk eller väggar. Vid uppvärmning kan nätverket reorganiseras och delvis eliminera genom annihilation eller återföra sig till enklare strukturer, vilket leder till återhämtnings- och sträcktionsförmåga.

Mätning och analys av dislokationsnät används för att förstå materialets styrka och livslängd. Tekniker som transmissionselektronmikroskopi, X-strålelinbreddning och acetalberäkningar används för att uppskatta densitet och fördelning av dislokationer. Förståelsen av dislokationsnätet är central inom metallurgi och materialvetenskap för att styra bearbetningseffekter och termisk behandling.