diskurskonjunktioner

Diskurskonjunktioner är ord eller uttryck som binder ihop meningar eller textavsnitt och anger hur de olika delarna förhåller sig till varandra på textnivå. Till skillnad från strikt grammatiska konjunktioner som skapar underordnade eller samordnade satser används diskurskonjunktioner för att skapa sammanhang, tydliggöra relationer mellan meningar och styra läsarens uppmärksamhet i texten. De ingår ofta i en bredare kategori av diskursmarkörer eller konnektorer som kan vara ord som dessutom, därför, men, och samt och olika adverbialer som alltså, därför att, därmed.

Funktionerna omfattar flera typer av textrelationer: tillägg och förstärkning (dessutom, dessutom, också); kontrast (men, däremot, å andra sidan, emellertid); följd eller slutsats (så, alltså, därmed, således); orsak (därför att, därför); tidsföljd (sedan, därefter, först); samt ämnesavslutningar eller sammanfattningar (alltså, sammanfattningsvis). Användningen är ofta kopplad till sats- eller meningsnivå, och placeringen i början av en ny mening signalerar tydligt kopplingen till föregående textdel. Vissa diskurskonjunktioner fungerar också som diskursmarkörer utan stark syntaktisk funktion, vilket ger tal- eller skriftspråket ett mer organiskt och flytande uttryck.

I svensk textologi används begreppet för att analysera hur koherens och strukturell klarhet byggs upp. Diskurskonjunktioner kan kombineras med traditionella konjunktioner och andra markörer för att signalera nyanser i argumentation, tidsförlopp och argumentstruktur.