diffusionskapaciteten

Diffusionskapaciteten, ofta kallad DLCO i klinisk fysiologi, är lungans förmåga att överföra gas från alveolarluften till blodet genom alveolocapillärmembranet. Den återspeglar effektiviteten i gaskommunikation mellan luft och blod och är beroende av faktorer som alveolär yta, membrantjocklek och mängden fungerande kapillärer. Diffusionskapaciteten används som ett sammansatt mått vid bedömning av lungfunktion och mendes i olika diagnostiska sammanhang.

Den vanligaste metoden för att mäta diffusionskapaciteten är DLCO-testen med enkel andning. Patienten andas in en gasblandning som innehåller kolmonoxid och ett inerta gas, håller andan några sekunder och andas sedan ut. Genom att analysera CO-upptaget beräknas DLCO i enheter ml/min/mmHg. Often korrigeras DLCO för hemoglobinkoncentration och alveolarvolym (VA); termen KCO beskriver diffusion per alveolär volym och används som mått på diffusion per volymenhet.

Normalvärden varierar med kön, ålder och kroppsstorlek. DLCO ligger vanligtvis i storleksordningen cirka 25 ml/min/mmHg hos vuxna, och resultat anges ofta som procent av förväntat värde (vanligt intervall cirka 80–120 %). Låga DLCO-värden ses vid sjukdomar som påverkar diffusionen över alveolocapillärmembranet, till exempel interstitiell lungfibros eller emfysem, samt vid anemi eller andra tillstånd som påverkar blodets Hb-nivå. Rökning kan också påverka resultaten.

Diffusionskapaciteten används främst vid diagnostik och uppföljning av lungsjukdomar samt i preoperativ bedömning inför thoraxkirurgi. Den utgör ett integrerat mått som tolkas i samband med andra lungfunktionsanalyser, patientens symtom och klinisk bild. Begränsningar inkluderar att DLCO påverkas av ventilation, alveolär volym och hemoglobinkoncentration, vilket kräver kontextuell tolkning och ibland upprepade tester.