differensieringsfaktor

Differensieringsfaktor är en molekyl eller signal som främjar eller styr cellers differentiering – övergången från en ospecialiserad eller multipotent cell till en mer specialiserad celltyp. Begreppet används inom utvecklingsbiologi, stamcellsforskning och vävnadsregeneration.

I motsats till tillväxtfaktorer, som främst påverkar celltillväxt och överlevnad, pekar en differensieringsfaktor ut cellens fate. Deras effekt beror på cellens kontext, utvecklingsstadium och närvaro av andra signaler. De kan verka genom att reglera genuttryck, receptorsignalering eller epigenetiska mekanismer.

Vanliga mekanismer inkluderar aktivering av signalvägar som TGF-β/Smad, Wnt, Notch och retinoidsignalering, vilka i sin tur påvirkar transkriptionsfaktorer som styr differentieringsprogram. Dessa faktorer kan vara exogena molekyler, endogena proteiner eller transkriptionsregulatorer som direkt initierar ett särskilt celltypsprogram.

Exempel på differentiationsfaktorer är retinsyra som spelar en nyckelroll i många utvecklingsprocesser, BMP-familjen som styr ben- och mesodermal differentiering samt Notch-ligander som påverkar neuroektodermal och endodermal differentiering. Inom stamcellsteknik används ofta definierade kombinationer av differentiationsfaktorer för att styra pluripotenta stamcellers öde i laboratoriemiljöer.

Användningen av differensieringsfaktorer är central i forskning för att modellera utveckling, generera specifika celltyper och undersöka regenerativ potential. Det finns också utmaningar, bland annat kontextberoende effekter och risker för oönskad differentiering eller tumörbildning, vilket kräver noggrann kontroll och etisk försiktighet.