detektorplatta

En detektorplatta är en planar enhet i ett detekteringssystem som omvandlar inkommande strålning eller partiklar till elektriska signaler, vilket gör det möjligt att få digitala bilder eller mätdata. Den används främst i bildgivning och mätapplikationer där hög upplösning och snabb avläsning krävs.

Detektorplattor bygger vanligtvis på två OCR-typer: indirekt omvandling och direkt omvandling. Vid indirekt omvandling används ett scintillatormaterial, ofta CsI(Tl) eller Gd2O2S:Tb, som omvandlar röntgenstrålar till synligt ljus. Ljuset uppfattas sedan av en avbildningssensor, vanligtvis en tunnfilmstransistor (TFT) baserad amorf kiselsensor eller CMOS/CCD-sensor, som omvandlar ljuset till elektriska laddningar. Vid direkt omvandling omvandlar ett tunnfilmemberskade material som amorf selenium (a-Se) röntgenstrålarna direkt till elektriska laddningar som samlas in av en elektronström eller elektrodstruktur. Båda systemen har readout-elektronik som bearbetar och digitaliserar signalerna.

Vanliga konstruktioner omfattar en känslig lagersamhällning som kombinerar detektormaterialet med en läsoutbackplane, ofta ett TFT-array, och en skyddande kapsling som möjliggör kalibrering och avkänning. Plattornas storlek, pixelstorlek, dynamiskt omfång och energirespons styrs av materialval och konstruktion, vilket påverkar bildkvalitet och kompatibilitet med olika anläggningar.

Användningsområden inkluderar medicinsk digital radiografi och fluoroskopi, industriell icke-förstörande provning och vissa forskningsapplikationer inom partikelfysik och astronomi. Fördelar är snabb avläsning, hög bildkvalitet och digitalt arkiv, medan kostnad, strålningshårdhet och behov av regelbunden kalibrering är viktiga överväganden.