brandklassning

Brandklassning är processen att klassificera hur material, produkter eller byggdelar beter sig vid brand, särskilt hur de reagerar på lågor och temperaturer. Den omfattar bedömning av hur lätt ett material antänds, hur snabbt det brinner, hur mycket rök som bildas och om det bildas flammburna droppar. I bygg- och industrisammanhang används brandklassning för att bedöma säkerhetsprestanda och uppfylla krav i byggnormer och myndighetsregler.

Standards och konstruktioner

I EU används oftast begreppet reaktion mot brand och klassificering enligt EN 13501-1. Klassen för reaktion mot brand anges vanligtvis som A1, A2, B, C, D, E eller F, där A1–A2 är icke-brännbara. Ytterligare underklasser beskriver rökutveckling (s1, s2, s3) och flammburna droppar (d0, d1, d2). Olika produkter och byggdelar kan behöva uppfylla olika klassificeringar beroende på användningsområde och byggnadskrav.

Procedure och dokumentation

Brandklassning uppnås genom standardiserade laboratorietester som följer EN 13501-1 eller nationella motsvarigheter. Resultatet dokumenteras i produktdokumentation och declarations of performance (DoP) när produkter CE-märks enligt CPR. För tillverkare innebär detta att testresultat och klassificering kommuniceras till projekterande och offentliga aktörer som använder klassningen vid val och anläggning av byggmaterial.

Användning och betydelse

Brandklassning används vid projektering av byggnader, särskilt i offentliga miljöer och i riskbedömningar. Den påverkar val av material, byggnadsdelars placering och krav på brandväggar, beklädnader och brandcellsindelning. Lokala och nationella regler kan komplettera eller specificera krav utöver den europeiska klassificeringen.

Se även: EN 13501-1, reaktion mot brand, byggnormer, produktdeklaration.