bottenformen

Bottenformen är ett begrepp som förekommer i skandinavisk lingvistik och lexikografi och betecknar den form av ett ord som utgör dess grund- eller kanoniska form, ofta kallad lemma i engelskspråkiga sammanhang. Bottenformen fungerar som referensformen när ordets böjningar och variationer behandlas i ordböcker och grammatiska beskrivningar. Denna form fungerar som utgångspunkt för att länka olika böjningsformer till ett och samma ord.

I språkforskning används bottenformen för att beskriva hur ord varierar i exempelvis antal, tempus, genus, kasus och andra grammatiska kategorier, medan bottenformen själv är oböjd eller grundform. För svenskan kan bottenformen exempelvis vara hund som grundform till hundar och hunden, samt springa som grundform till formerna springer, sprang och sprungit. För adjektiv är bottenformen ofta den oinflekterade formen som används som utgångspunkt vid bildning av komparativ och superlativ.

Inom informationsteknik och naturalförståelse används begreppet i natural language processing, där bottenformen ofta är målet för lemmatisering. Genom att återföra olika böjningsformer till bottenformen underlättas textanalys, sökning och maskinöversättning eftersom ord med liknande grundform får enhetlig behandling.

Etymologi och användning: termen bottenformen är troligen regionalt etablerad i svenskt och nordiskt språkbruk och används ibland synonymt med grundform eller lemma. I många sammanhang föredras termerna grundform eller lemma och bottenformen ses som en variant eller specifik beteckning inom vissa grammatiska eller pedagogiska traditioner.

Se även: lemma, grundform, stam, böjningsform, lexikon.