berättartekniska

Berättartekniska aspekter avser de verktyg och val som formar hur en berättelse upplevs och tolkas. Begreppet används inom litteraturvetenskap, filmstudier och medieanalys och omfattar allt från val av berättare till hur tid och struktur organiseras. Syftet är att påverka läsarens eller tittarens upplevelse, förståelse och tolkning.

Vanliga berättartekniska enheter är berättarperspektiv, det vill säga vem som berättar och hur nära berättelsen kommer en eller flera karaktärer. Det kan vara förstapersonsbetraktaren, tredje person med olika grader av allvetande eller begränsad synvinkel, samt frågan om berättaren är tillförlitlig eller opålitlig. Fokalisering beskriver ur vilken karaktärs synvinkel detaljerna presenteras. Tid och rum manipuleras ofta genom kronologi, återblickar (analeps) och framtidsutsikter (prolepsis), eller genom icke-linjär struktur och in medias res. Stilistiska medel som inre monolog, fri indirekt tal, dialog och montage bidrar till tempo och närhet till karaktärerna.

Den narrativa konstruktionen stöds ofta av strukturala val som exposition, konflikt, vändpunkt och upplösning, eller av mer fragmentariska och icke-linjära upplägg. Berättartekniska beslut används också för att arbeta med teman och motiv samt för att skapa symbolik och mening i texten eller filmen. I film och tv kompletteras berättartekniska val av bildspråk, klippning och ljuddesign för att forma upplevelsen.

Berättartekniska val påverkar hur publiken uppfattar spänning, tillit, tempo och tolkningar. Begreppet är centralt inom analys av skönlitteratur, dokumentära berättelser och digitala berättelser samt spel där berättandet är en primär del av upplevelsen.