bergartsnedbrytning

Bergartsnedbrytning avser den naturliga processen där bergarter bryts ner och omvandlas till sediment eller jord genom samverkan av olika mekanismer. Den delas ofta in i fysikalisk vittring (mekanisk nedbrytning), kemisk vittring och biologisk vittring. Tillsammans med erosion bildar dessa processer grunden för jord- och sedimentbildning inom jordskorpan.

Fysikalisk vittring innebär mekanisk nedbrytning av bergarter utan kemisk förändring av mineralen. Vanliga processer är frostsprängning där vatten fryser i sprickor och utvidgar dem, temperaturväxling som leder till sprickbildning, och tryckrelaxation när overksföreningar och överliggande material minskar trycket. Resultatet är små fragment, grus och förberett underlag för kemisk vittring.

Kemisk vittring sker när mineraler löses upp eller omvandlas genom kemiska reaktioner i vattenlösningar. Mekanismer inkluderar hydrolys av silikater (till exempel feldspar som bildar leror), upplösning av karbonater i kolsyrahaltigt vatten samt oxidation av järnmineraler som ger rödgula färger. Hastigheten påverkas av vattentillgång, temperatur, pH och bergartens mineralogi.

Biologisk vittring uppkommer när organismer bidrar till nedbrytningen, till exempel växters rotsystem som bryter igenom sprickor, samt biologiskt producerade syror från mikroorganismer och lavar. Dessa processer kan förstärka fysikalisk och kemisk vittring och bidra till lokal markbildning.

Sammanfattningsvis driver bergartsnedbrytning bildandet av regolit och jord, påverkar landskapsutveckling och hydrologiska och näringsmässiga förutsättningar i ekosystem. Varje faktor – bergartstyp, klimat och topografi – reglerar hastigheten och mönstret för vittringen.