avväpning

Avväpning är processen att reducera, begränsa eller eliminera vapen och militära kapaciteter mellan stater eller inom ett samhälle. Inom internationell politik används termen för avtal, policys och åtgärder som anger mål, tidsramar och mekanismer för efterlevnad, ofta genom att begränsa produktion, lagerhållning eller användning av vissa vapentyper. Avväpning kan vara bilateralt, multilateralt eller unilateral och kan innefatta bred nedrustning eller specifika vapenslag, såsom kärnvapen, konventionella vapen eller kemiska och biologiska vapen. Den kan också innefatta demobilisering av trupper samt nedläggning av arsenaler och upprättande av verifieringssystem.

Verktyg och mekanismer: Avväpning genomförs vanligtvis genom internationella avtal och överenskommelser som anger mål, tidsramar och mekanismer för efterlevnad. Verifiering är centralt och kan innebära inspektioner, övervakning, öppen redovisning och gemensamma kontrollprogram. Åtgärderna stödjs ofta av förtroendebyggande åtgärder som informationsutbyte och gemensamma övningar.

Historisk översikt: Avväpning har varit ett återkommande mål i internationell politik. Exempel inkluderar Washingtonavtalet från 1922 som begränsade maritima kapaciteter, icke-spridningsavtalet (NPT) från 1968 samt nedrustnings- och kontrollavtal som START-fördraget och det kemiska vapenförbudet (CWC, 1993). Efter kalla kriget har fokus ofta varit på nedmontering av kärnlager och stärkt missil- och programkontroll samt normer mot spridning.

Utmaningar: avväpning kräver ömsesidig vilja och robusta kontrollsystem. Nackdelar och kritik inkluderar risker med att säkerhet inte ökar i takt med nedrustning, kostnader för spårning och verifiering samt problem med asymmetrier mellan stater.