avståndsbedömning

Avståndsbedömning är förmågan att uppskatta hur långt ett objekt eller en plats är bort. Den bygger på visuella ledtrådar och på tidigare erfarenheter och används i vardagen såväl som i olika yrkesområden.

Bedömningen sker genom en kombination av binokala och monokulära ledtrådar. Binokalt djupseende uppstår när ögonen fångar olika bilder av samma scen och ger stereoskopisk information via avstånd och konvergens. Monokulära ledtrådar inkluderar objektets storlek i förhållande till en känd storlek, perspektiv (till exempel hur linjer sammanfaller), occlusion, texturgradient, rörelseparallax vid rörelse och skuggor. Kognitiva faktorer och kontext påverkar också.

Noggrannheten varierar och kan påverkas av ljus, hastighet, objektets verkliga storlek och observatörens ålder eller uppgiftens krav. Felaktigheter tenderar att uppträda som över- eller underskattningar beroende på förhållanden och tidigare erfarenheter.

Användningsområden inkluderar trafiksäkerhet, där körförmågan ofta kräver snabba avståndsbedömningar, samt piloters navigationsarbete, sport och räddningstjänst. Inom forskning studeras hur hjärnan integrerar olika ledtrådar och hur ålder, skada eller sensoriska begränsningar påverkar processen.

Tekniska hjälpmedel som avståndsmätare, lidar eller radar används i yrkesmiljöer för att komplettera vår visuella bedömning. Vetenskapliga modeller fokuserar ofta på cue integration och Bayesiansk syntes för att beskriva hur olika ledtrådar kombineras till en sammanhållen uppskattning.