arcururladdningen

Arcururladdningen, ofta kallad arcurladdning eller bågladdning på svenska, är en form av elektrisk urladdning där en kontinuerlig elektrisk båge upprätthålls mellan två elektroder över ett gasfyllt mellanrum eller i vakuum. När spänningen överstiger gasens brytspänning uppstår snabb jonisering, bildandet av plasma och möjligheten för ström att flyta med relativt lågt spänningsfall. Bågen upprätthålls av gasens sammansättning, elektrodernas geometri och den omgivande strömförsörjningen.

Den uppkomna bågen är mycket het och ljusstark; bågtemperaturerna ligger i flera tusen kelvin, och strålningen omfattar synligt ljus samt betydande UV-området. Bågladdningen kännetecknas av en hög, men stabil, plasma där material från elektroderna ofta avdunstar och kan deponeras vidare i processen. Bågen kan påverkas av små förändringar i avståndet mellan elektroderna, gaskemisk sammansättning och belastningens karakteristika, vilket kräver kontrollerade ström- och spänningsnivåer för stabil drift.

Användningar inkluderar svetsning (arc welding), metallurgi i bågfurnaces för framställning och bearbetning, plasmabaserade beläggningar samt historiska och vissa moderna belysningskällor som båglampor. Inom tunnfilmsdeposition används vakuumbågladdningar för att tillföra filmmaterial.

Säkerhet och begränsningar: arcururladdningar innebär risk för elektriska stötar, extremt starkt ljus och UV-strålning samt hög värme som kan orsaka skador och brand; nödvändiga skyddsåtgärder inkluderar isolerad utrustning, skärmade miljöer, kontroll av gasflöden och korrekt skyddsutrustning.

Historisk översikt: upptäckten av elektrisk bågladdning etablerades under 1800-talet; båglampor var bland de första kommersiella användningarna och lade grunden för senare utveckling inom svetsning, metallurgi och plasmabehandling.