antändningsgränser

Antändningsgränser, eller flammabla gränser, är de koncentrationer av en brandfarlig gas eller ånga i luft där en blandning kan antändas och upprätthålla en låga under givna förhållanden. De består av två gränser: den lägsta antändningsgränsen (LFL) och den högsta antändningsgränsen (UFL). Om blandningen ligger under den låga gränsen är den för lean för att antända; ligger den över den höga gränsen är den för rik på bränsle och kan inte antändas. Mellan dessa gränser kan en energikälla som en gnista eller värme antända blandningen.

Faktorer som påverkar antändningsgränserna är blandningens ämnesspecifika egenskaper samt temperatur, tryck och syrenivå. Gränserna rapporteras ofta under standardförhållanden (cirka 20 °C och 1 atmosfär), men de förskjuts vid andra temperaturer och tryck. Mätningar görs i laboratorier där gasens volymandel i luft varierar tills en tändkälla orsakar antändning. Dessa uppgifter används vid riskbedömning, ventilation, lagring och konstruktion av anläggningar där brandfarliga ämnen hanteras.

Exempel och betydelse: Metans lägsta antändningsgräns är cirka 5 procent och högsta ungefär 15 procent av luftens volym. Propan har ungefär 2,1 procent till cirka 9,5 procent. Hydrogen ligger ofta på cirka 4 procent till cirka 75 procent. Dessa värden varierar mellan ämnen och med förhållanden, men utgör avgörande underlag för explosionrisker, detektionsscheman och säkra arbetsrutiner i industriella miljöer.