anställningsfrämjande

Anställningsfrämjande är ett övergripande begrepp för åtgärder och policyverktyg som syftar till att öka sysselsättningen genom att göra det mer attraktivt och ekonomiskt försvarbart för arbetsgivare att anställa samt genom stöd till arbetssökande i övergången till arbete. Begreppet används främst inom aktiv arbetsmarknadspolitik och syftar till att motverka arbetslöshet, särskilt bland yngre, långtidsarbetslösa och nyanlända. Åtgärderna kombinerar ekonomiskt stöd med insatser som utbildning, arbetspraktik och matchning.

Verktyg och instrument inkluderar lönebidrag och anställningsstöd som ges till arbetsgivare som anställer personer med nedsatt arbetsförmåga eller som tillhör vissa grupper. Nystartsjobb är en särskild subvention som riktar sig till långtidsarbetslösa för att underlätta nyanställning. Andra insatser kan vara praktik- eller lärlingsplatser, utbildningsinsatser, arbetsförmedlingens matchning och uppföljning. Genomförandet sker ofta i samarbete mellan offentliga arbetsförmedlingsorgan och arbetsgivare.

Effekter och utmaningar: målet är att öka anställningsfrekvensen och förkorta arbetslöshetstider, men effekterna varierar beroende på konjunktur och målgrupp. Kritiker påpekar ofta kostnadsaspekter och risk för att anställningarna blir beroende av stöd eller att effekten försvagas när subventionerna upphör. När rätt utformade ökar anställningsfrämjandet ofta arbetsmarknadens rörlighet, kompetensförsörjning och social inkludering.