aggregatstabilitet

Aggregatstabilitet är ett begrepp som används inom geoteknik, jordvetenskap och byggteknik för att beskriva hur väl ett aggregat av partiklar behåller sin struktur under påfrestningar. Begreppet gäller såväl jordarter som sprängt eller krossat material som används som ballast, fyllning eller i betong och asfalt.

Inom jord- och markvetenskap avser aggregatstabilitet jordens förmåga att motstå disintegration när den utsätts för vatten, mekanisk påverkan eller fuktändringar. Stabiliteten påverkar jordens struktur, erosion och vattenhållande egenskaper. Bedömningar görs ofta med våt-silering och relaterade tester där andelen kvarvarande större korn efter våtbehandling mäts. Indikatorer som medelviktsdiameter (MWD) eller stabilitetsindex används för att kvantifiera stabiliteten. Faktorer som påverkar inkluderar kloyper, organiskt material, saltinnehåll, pH, fukt och jordtextur.

Inom bygg- och anläggning används aggregatstabilitet för att beskriva motståndet hos sprängt sten, grus och krossmaterial mot fragmentering under hantering, transport och belastning. Hög stabilitet minskar bildandet av småfines och bidrar till bättre betong- eller asfaltduabilitet. Vanliga provningar inkluderar tester av krossbarhet (ACV), slag- och tålighetstest samt abrasion/Los Angeles-test. Standardisering sker ofta enligt nationella eller internationella standarder för berg-, kross- och ballastprodukter.

Praktisk betydelse är att god aggregatstabilitet förbättrar hållbarhet, minskar underhållsbehov och minimerar risker i frost- och torkcykler. Stabiliteten kan påverkas av materialets mineralogi, kornstorlek, vidhäftningsförhållanden och åtgärder som tillförsel av bindemedel eller tillsatser.