adaptionsförmåga

Adaptionsförmåga, oftast kallad anpassningsförmåga, är förmågan att anpassa sig till förändrade omständigheter, krav eller miljöer. Begreppet används inom biologi, psykologi, sociologi och verksamhetsvetenskap. I svenskt sammanhang är den vanligaste termen Anpassningsförmåga, medan adaptionsförmåga är en variant som förekommer i vissa facktexter.

Inom biologin avser anpassning oftast processen genom vilken en organism, eller en population, ändrar egenskaper över tid för att öka överlevnad och fortplantning. Det kan ske via genetisk evolution, där frekvenser av alleler förändras, eller via fenotypisk plasticitet, där samma genotyp ger olika fenotyper i olika miljöer. Exempel är kamouflage, termoreglering och förändrat födointag.

Inom psykologi och beteendevetenskaper beskriver adaptionsförmåga kognitiv flexibilitet, emotionell reglering och effektiva copingstrategier i osäkra eller stressiga miljöer. Förmågan att lära av nya erfarenheter, omorganisera mål och kommunicera i förändrade sociala sammanhang ökar psychosocialt välbefinnande.

I organisationer och teknik innebär adaptionsförmåga att system, processer och team snabbt kan reagera på nya krav. Det innefattar modularitet, lärande, flexibilitet och planer som möjliggör snabb anpassning utan att förlora säkerhet eller kvalitet. Metoder som agil utveckling och ständig förbättring betonar denna dimension.

Att utveckla adaptionsförmåga kan vara viktigt i sammanhang som klimatförändringar, urbanisering eller hälsosektorn. Samtidigt kan anpassning innebära kostnader, risker och kompromisser mellan kortsiktig stabilitet och långsiktig mångsidighet. Mätningar av adaptionsförmåga används i forskning och tillämpningar för att bedöma motståndskraft och beredskap.