acromioclavikulära

Acromioclavikulära (AC) hänvisar till området kring eller leden mellan acromion av scapula och clavicle. AC-lederna är en del av övre axelkomplexet och fungerar i nära samspel med resten av skuldrans leder för att möjliggöra armens rörelser och stabilitet vid lyft och rotation.

Anatomi och funktion: AC-ledern är en synovialled omgiven av en kapsel och förstärkt av ligamentsystem. De primära stabilisatorerna är de två acromioclavikulära ligamentsbanden (superiort och inferiot) som stabiliserar leden i främre–bakläge och vertikalt, samt coracoclavicular-ligamenten (conoid och trapezoideus) som förbinder clavicle med coracoidprocessen och därigenom ger stor vertical stabilitet och överför belastning från överextremiteten till axialskelettet. Coracoacromialt ligamentsystemet är närliggande men inte en del av AC-ledens primära stabilisering. Leden tillåter små glidningar mellan clavicle och acromion vilket är viktigt för scapulohumeral rytm vid armrörelser.

Patologi och klinik: Skador på AC-leder är vanliga vid fall där axeln träffas eller tappas nedåt. AC-ledslidningar klassificeras ofta enligt Rockwood-skalan, som beskriver svårighetsgrad från mindre ligamentsrupturer till betydande clavikelförskjutning och kräver olika behandlingsstrategier. Symptom inkluderar smärta, ömhet över AC-leden, svullnad och ibland deformitet vid kraftig separation.

Diagnos och behandling: Diagnos baseras på klinisk undersökning och bilddiagnostik (röntgen, ultraljud eller MRI vid behov). Behandling varierar från konservativ vård med vila, immobilisering och rehabilitering till kirurgisk åtgärd vid höggradiga skador eller kroniska besvär. Rehabilitering fokuserar på att återställa styrka och rörlighet samt återgå till normal axelfunktion.