absorptionstekniker

Absorptionstekniker är en grupp av processer där ett ämne avlägsnas från en ström genom att absorberas i en annan fas, oftast en vätska. Den grundläggande mekanismen är massöverföring som drivs av skillnader i partialtryck eller, vid kemisk absorption, av reaktioner som binder ämnet i absorbenten. Teknikerna används främst för rening eller separation av gaser eller vätskor.

Fysisk absorption innebär att ämnet löser sig i vätskan utan kemisk reaktion. Denna metod används när absorptionen är reversibel och regenereringens energikostnad är låg. Kemisk absorption innebär att ämnet reagerar med absorbenten och bildar föreningar som kan återvinnas vid uppvärmning. Detta ger ofta högre kapacitet och selektivitet, exempelvis CO2-/H2S-absorption i aminlösningar som MEA, MDEA eller DEA.

Vanliga anläggningar är absorptionskolonner eller scrubbers, där gas och vätska kommer i tät kontakt genom fyllda eller plattbäddar. Lösningen cirkulerar mellan absorptionsdelen och en avskiljnings- eller strippingdel där absorberat ämne frigörs genom uppvärmning. Viktiga parametrar är valet av lösning, massöverföringskoefficienter, gasflöde och energibehov för regenerering.

Lösningar används omfattande inom kemisk industri och energi, bland annat för rening av naturgaser och biogaser (CO2- och H2S-ur), processgasrening och avskiljning av andra syra- eller toxiska komponenter. Fördelar inkluderar hög kapasitet och selektivitet; begränsningar innefattar energikrav vid återregenerering, korrosion och absorbentförluster samt behov av lämplig hantering och avfallshantering.