Västromerska

Västromerska, eller Västromerska riket, är den beteckning historiker använder för den västra delen av det romerska imperiet under sen antik till tidig medeltid. Efter delningen av imperiet försattes Västromerska riket som en självständig politisk enhet i större delen av sin existens. De flesta historiker anger tidsspannet ungefär från 395 e.Kr., då Theodosius I:s död delade riket mellan sönerna, fram till 476 e.Kr., när den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes. Östromerska riket, eller Byzantinska riket, existerade samtidigt i öst.

Geografi och administration: Västromerska riket omfattade i olika perioder provinserna i Gallia, Italia, Hispania och Afrika Proconsularis samt delar av Britannia och Nordafrika. Den västra delen styrdes av kejsare med stöd av en administrationsapparat som inkluderade en praetoriansk prefekt och olika ämbetsverk. Huvudstäderna var först Milano och senare Ravenna, som valdes för sin försvarsmässiga position. Försörjning och försvar var centrala frågor, särskilt vid gränsförbanden längs Rhen och Danube samt över medelhavsområdena.

Historia och nedgång: Västromerska riket stod inför allt större yttre press från germaniska folkningsgrupper och kontinuerliga militärrevolutioner. Under 400-talet uppstod allianser och invånartåg bland Ost- och Västromerska riket, och olika kejsare försökte stärka gränserna. I väst upphörde den formella enhetligheten 476 e.Kr. när Romulus Augustulus avsattes av Odoacer, vilket markerar en vanlig gräns för väströmkets slut. Trots detta fortsatte vissa västra provinser att fungera under ledning av germanska kungar i olika modeller.

Eftermäle: Västromerska riket lämnade en betydande kulturell och rättslig arv. Latin språkligt och rättslig tradition, kristendomens utveckling och romerska byråkratisk kultur påverkade senare europeisk politik, rättsväsende och kyrkliga strukturer. Separata västra och östra samhällsmodeller bidrog till senare medeltida kungadömen i västvärlden.