Vikingatiden

Vikingatiden är en historisk period i Norden, vanligt daterad till cirka 793 till omkring 1050–1060. Den kännetecknas av omfattande sjöfart, handel, raider och bosättningar utanför Norden samt av nordiska krigiska och kommersiella expeditioner. Begreppet viking syftar inte på en enhetlig grupp utan på sjöfarare som i olika sammanhang kunde vara krigare, köpmän eller upptäcktsresande. Källor består av samtidskrönikor, runinskrifter och arkeologiska fynd.

Vikingarna färdades över Nordsjön och Atlanten till Storbritannien, Irland, Frankrike, öarna i Atlanten, Island, Grönland och Nordamerika (Vinland). De uppförde handelsnätverk, grundade bosättningar och etablerade ofta politiska maktcentra i erövrade eller erövringsnära områden. Långskepp och andra fartyg gjorde det möjligt att segla snabbt längs kuster och över öppet hav.

Samhället var uppdelat mellan hövdingar, klaner och bönder. Jordbruk, fiske och hantverk låg till grund för ekonomin, medan handel och sjöfart främjade utbyte över stora avstånd. Kulturellt var religionen nordisk asatro med gudar som Oden, Tor och Frej; under 900- och 1000-talen kom kristendomen gradvis och bidrog till förändringar i lagar, kyrkor och samhällsstruktur.

Vikingatiden upphörde i Norden i samband med kristnande och centralisering av kungamakten; i andra områden fortsatte nordisk expansion något längre. Vår bild baseras på arkeologi, runstenar och samtida krönikor samt senare sagor, vilka tillsammans ger en komplex men nyanserad bild av perioden.

---