Videopåvisning

Videopåvisning är en term som används i svenskt sammanhang för processen att visa eller göra videomaterial tillgängligt för en publik. Begreppet används i olika sammanhang där videon ska visas, till exempel vid filmvisningar i biografer och på filmfestivaler, i television och streamingtjänster samt vid interna visningar i företag och utbildningsinstitutioner.

I praktiken innefattar videopåvisning planering, teknisk förberedelse och hantering av rättigheter. För en biograf innebär det att samordna programmet, säkerställa tillgång till rätt upphovsmän och eventuellt följa krav från arrangörer eller offentliga stödprogram. För streaming och webbplattformar omfattar videopåvisning uppladdning, kodning, metadata, uppspelningslänkar och kvalitetskontroll samt hantering av eventuella geografiska licensbegränsningar.

Tekniska aspekter inkluderar val av videoformat och codecs, upplösning, bildhastighet och färgrymd, samt distribution via nätverk och innehållsskydd. Vanliga protokoll för onlinevisning är exempelvis HLS och DASH, ofta levererade via ett innehållsnätverk (CDN). Tillgänglighet är också en del av videopåvisningen: undertexter, syntolkning och alternativ ljudbeskrivningar kan erbjudas för att tilltala olika publikgrupper.

Rättigheter och policyfrågor är centrala, där licensvillkor, upphovsrätt och regionala begränsningar kan påverka vad som får visas och hur länge. Se även: video-on-demand, filmvisning, tv-sändning, digital publicering.