Utvecklingspsykologin

Utvecklingspsykologin är en gren av psykologin som studerar hur människor förändras och hur de förblir desamma över livet. Fältet undersöker fysiska, kognitiva, emotionella och sociala dimensioner av utveckling samt hur olika livsvillkor påverkar denna utveckling. Man betonar samspelet mellan arv och miljö samt mellan individuella skillnader och universella mönster.

Historiskt har utvecklingspsykologin formats av flera teoretiska inriktningar: Piagets kognitiva utvecklingsteori, som beskriver stegvisa förändringar i tänkandet; Vygotskijs sociokulturella teori om hur sociala interaktioner och kulturella verktyg formar lärande; Eriksons psykosociala teori om livslång konfliktlösning i åtta stadier; anknytnings- och utvecklingsteorin av Bowlby och Ainsworth; samt Bronfenbrenners ekologiska systemteori om hur olika miljöer påverkar individen.

Moderna perspektiv inkluderar dynamiska systemteorin och informationsbearbetningsteorier för kognition samt neurobiologiska och psykopedagogiska synsätt.

Metodiskt används longitudinella och tvärsnittsstudier samt sekventiella designer för att fånga förändring över tid. Vanliga metoder är observationer, tester, intervjuer och självrapporter.

Tillämpningar finns inom utbildning, föräldraskapsstöd, tidig intervention vid avvikelser och policyarbete i familje- och skolmiljö.

Forskningen står inför utmaningar som kulturell variation i vad som räknas som normativ utveckling, risk för övergeneralisering av stadieidéer, etiska frågor vid studier med barn samt problem med replikerbarhet.