Uthållighetsfarten

Uthållighetsfarten är en term som används inom uthållighetsträning för att beskriva den fart eller intensitet som kan bibehållas under längre träningspass. Den ligger i mitten av träningsskalan mellan lugn, återhämtande jogg och högintensiva intervallpass och används särskilt i löpning, cykling och andra uthållighetsidrotter.

Fysiologiskt kännetecknas uthållighetsfarten av att den huvudsakligen drivs av aerob metabolism. Energiförsörjningen bygger främst på fett- och kolhydratoxidation med en relativt låg mjölksyreproduktion i jämförelse med högre intensiteter. Hos vältränade individer ligger denna fart ofta nära den så kallade laktatröskeln eller ventilations-tröskeln, vilket gör att kroppen kan hålla tempot med måttlig mjölksyra och god uthållighet.

Hur man bestämmer uthållighetsfarten varierar. Den kan fastställas genom testa och uppföljningar som visar vad man kan genomföra under längre perioder utan att helt köra slut på sig själv. Ett allmänt praktiskt verktyg är taltestet: vid uthållighetsfart kan man prata i korta meningar men inte längre fullständigt samtala utan ansträning.

Träningsmässigt används uthållighetsfarten vanligtvis i längre, kontinuerliga pass som syftar till att stärka den aeroba kapaciteten, förbättra löpeffektiviteten och öka fettförbränningen. Den kompletteras ofta med långpass i lättare tempo och perioder med högre intensitet för att utveckla snabbhet och nätverk av kapillärer.

Se även: laktatröskel, ventilations-tröskel.