UVstabiliserande

UV-stabilisering, eller UV-stabiliserande, är processen att skydda material mot nedbrytning orsakad av ultraviolett ljus. Den används framför allt i polymera material som plast och i färger eller lacker för att förlänga livslängden, bevara färgfasthet och bibehålla mekaniska egenskaper under exponering för solljus.

De två huvudsakliga mekanismerna är att UV-absorbers fungerar som UV-filter som fångar och omvandlar strålningen innan den når polymeren, och att hindered amine light stabilizers, HALS, verkar som radikaljämnare och bromsar kedjebrytning under fotoxideringsprocessen. I praktiken arbetar dessa tillsatser ofta tillsammans och i samverkan med andra antioxidanter.

Vanliga typer av UV-stabiliserande ämnen inkluderar UV-absorbers som benzotriazoler och benzofenoner samt HALS. Valet av stabilisatorer beror på materialets sammansättning, användningsmiljö och bearbetningstemperatur. Förutom förbättrad väderbeständighet kan stabilisatorerna påverka färg, glans och optiska egenskaper, och de kan migrera till ytan över tid.

Användningsområden inkluderar plastmaterial som polyeten, polypropen, polyvinylklorid, polykarbonat och polyuretan, samt färger, lacker, träbaserade produkter och textilier. Stabiliserare administers ofta som masterbatcher eller tillsätts direkt i processen. Prestanda utvärderas med accelererade väderingstester och testmetoder som ISO-4892 eller ASTM G154 för att bedöma färgändring, glans och mekanisk hållbarhet.

Miljö och regleringar påverkar valet av ämnen, då vissa UV-stabiliserande kemikalier övervakas vad gäller utsläpp och produktmigrering inom REACH och andra regelverk.