Tätortsgränser

Tätortsgränser är de geografiska gränserna som avgränsar tätorter i Sverige. En tätort, enligt Statistiska centralbyrån (SCB), är en sammanhängande bebyggd beboddlokal där byggnader ligger närmare än 200 meter och med minst 200 invånare. Tätortsgränsen anger vad som räknas som den sammanhängande bebyggda delen och skiljer den från omkringliggande landsbygd och glesbygdsområden.

Gränserna fastställs och uppdateras av SCB varje år i samband med officiell statistik. Beskrivningen av ett tätort kan förändras när nya byggnader uppförs så att separata bebyggda delar binds samman eller när avståndet mellan byggnader överskrider 200 meter. Vidare kan gränserna justeras utifrån nya kartdata och ny byggnation, vilket kan leda till att en tätort växer, delas upp eller förenas med en annan.

Tätortsgränserna är statistiska och administrativa gränser skiljer sig åt. En tätort kan sträcka sig över flera kommuner, och en kommun kan innehålla flera tätorter. Gränserna används främst för samhällsstatistik och planering, till exempel vid beräkning av urban befolkning, täthet, bostads- och infrastrukturbehov samt regionala analyser.

Begränsningar och kritik finns kring metoden: 200-metersregeln är en förenklad måttstock och kan påverka hur bebyggelselokaler definieras när markanvändning förändras eller när nya byggnader uppförs nära gränsen. Trots det är tätortsgränserna centrala för att följa urbaniseringens mönster i Sverige.