Turordningen

Turordningen är en term inom svensk arbetsrätt som beskriver hur uppsägningar vid arbetsbrist ska göras enligt lagen om anställningsskydd (LAS). Principen syftar till en rättvis och förutsebar så kallad turordning mellan anställda och bygger huvudsakligen på anställningstid i företaget.

Så fungerar turordningen: Den som har kortast sammanhängande anställning hos arbetsgivaren ska först få uppsägning. De som har längre sammanlagd anställning behåller sina jobb längre. Vid lika lång anställning kan arbetsgivaren besluta efter objektiva kriterier och i enlighet med lagens ramverk samt eventuella avtal.

Undantag och avvikelser: Avvikelser från turordningen får göras endast i vissa fall där det finns sakliga skäl som gör det nödvändigt för företagets verksamhet eller för att bevara kritisk kompetens. Sådana beslut ska kunna motiveras, dokumenteras och följs av rättsliga krav samt i många fall kollektivavtalens bestämmelser. I praktiken kan arbetsgivare också använda omplacerings- eller återanställningsmöjligheter för att minska behovet av uppsägningar.

Relation till kollektivavtal och lagstiftning: LAS:s turordningsregler fungerar som en bas som gäller generellt, men många arbetsgivare omfattas av kollektivavtal som kan reglera turordningen närmare eller i vissa fall tillåta avvikelser. Det innebär att den exakta tillämpningen kan variera mellan olika branscher och företag.

Sammanfattning: Turordningen styr ordningen på vilka som sägs upp vid arbetsbrist, främst baserat på hur lång tid varje arbetstagare varit i företaget. Den är avsedd att producera rättvisa och förutsägbarhet, men kan kompletteras eller avvika från avtal och särskilda skäl krävs alltid för att upprätthålla laglig och affärsmässigt försvarbar uppsägning.