Tumorgenicitet

Tumorgenicitet är förmågan hos ett ämne, en biologisk produkt eller en cell att orsaka bildning av tumörer i en värd. Begreppet används främst inom forskning och regulatoriska sammanhang för att bedöma risker hos kemikalier, biologiska produkter, genterapivektorer och cellbaserade terapiprodukter. Tumorgenicitet är nära relaterad till, men inte identisk med, carcinogenicitet; carcinogenicitet hänvisar ofta till långsiktig cancerutveckling, medan tumorgenicitet fokuserar på förmågan att initiera tumörtillväxt i tester eller i kliniska sammanhang.

Bedömningsmetoderna inkluderar in vitro- och in vivo-assays. In vitro används tester som fokusbildning och soft agar-koloniutveckling för att visa transformation av celler. In vivo bedömningar utförs ofta i immunnedsatta djur som möss eller råttor där exponering eller transplantation av material övervakas för tumörtillväxt över tid. Faktorer som påverkar tumorgenicitet inkluderar typen av ämne eller cell, dos och exponeringstid, administrationsväg, värdens immunstatus och eventuella integreringshändelser vid användning av vektorer eller stamceller.

Regulatoriska riktlinjer från organ som ICH, OECD, EMA och FDA anger generellt att tumorgenicitet ska bedömas vid utveckling av biologiska produkter, genterapier och cellbaserade terapier. Bedömningen klassificeras ofta i en riskbaserad, stegvist plan och stöds av flera data från olika tester samt, vid behov, långsiktig uppföljning. Åtgärder för riskminimering inkluderar noggrann karaktärisering av starting materials, GMP-tillverkning, rening och kvalitetskontroller samt spårbarhet och övervakning av patientutfall.