Transmissionssätt

Transmissionssätt, eller smittvägar, beskriver hur en smittsam agent sprids från en infektionens källa till en mottagare. Olika sätt kan samverka och påverka hur snabbt och hur brett smittan sprids i en befolkning. Begreppet används inom epidemiologi, vård på klinisk nivå och folkhälsa för att planera förebyggande åtgärder.

De vanligaste transmissionssätten är direktkontakt, droppsmitta, luftburen smitta, kontaminering av ytor (fomiter), vektorbaserad smitta och fekal-oral smittväg. Direktkontakt kräver fysisk närhet mellan smittbäraren och mottagaren, till exempel vid beröring eller sexuell kontakt. Droppsmitta uppstår när större droppar utsöndras vid hosta eller nysning och vanligtvis överförs inom cirka en meter. Luftburen smitta involverar små aerosolpartiklar som kan färdas längre avstånd och över längre tid. Fomiter innebär att mjuka eller hårda ytor och föremål blir kontaminerade och därmed kan sprida smitta vid beröring. Vektorbaserad smitta sker via insekter som myggor eller fästingar. Fekal-oral smittväg överförs via förorenad mat eller vatten eller dålig hygien, ofta kopplat till livsmedelsproduktion och sanitet.

Faktorer som påverkar transmissionen inkluderar smittsamhet hos agenten, mängd utsöndrad infektiöst material, mottagarens immunstatus och miljöförhållanden som ventilation och hygienenivåer. Förebyggande åtgärder syftar till att bryta en eller flera smittvägar genom vaccination, god handhygien, skyddsutrustning, desinfektion, säkra livsmedelsrutiner och god ventilation. Genom att förstå transmissionssätt kan åtgärder anpassas till specifika sjukdomar och sammanhang.