Toksicitetsreaktioner

Toksicitetsreaktioner är negativa fysiologiska effekter som uppstår vid exponering för giftiga ämnen eller höga doser av ett ämne. De kan vara akuta eller kroniska och påverka olika organsystem. Exponering kan ske genom läkemedel, arbetsmiljö, livsmedelstillsatser eller miljögifter. Oftast är de dosrelaterade, men vissa är idiosynkratiska.

En vanlig uppdelning är Type A‑reaktioner, som är förutsägbara och dosberoende, och Type B‑reaktioner, som är idiosynkratiska. Organspecifika toxiciteter är vanliga: hepatotoxiciteter, nefrotoxiciteter, neurotoxicitet, kardiotoxiciteter och pulmonella toxiska effekter.

Orsakerna omfattar direkt cytotoxicitet, bildning av reaktiva metaboliter, oxidativ stress, störningar i mitokondriefunktion samt immunmedierade skador. Faktorer som påverkar risk är dos och exponeringstid, ålder, kön, genetiska variationer i metabolismen, underliggande sjukdomar och interaktioner med andra ämnen.

Diagnostik baseras på noggrann exponeringanamnes, kliniska tecken och laboratorieprover som bedömer organfunktion. I vissa fall används toxikologiska tester. Behandling syftar till att avbryta exponeringen och stödja vital funktion. Vid behov används antidoter eller chelater när sådana finns, exempelvis N-acetylcystein vid paracetamoltoxicitet.

Förebyggande åtgärder inkluderar säkrare hantering av kemikalier, regleringar av exponering, övervakning och utbildning för att minska antalet toksicitetsreaktioner.