Tinbeläggning

Tinbeläggning är en process där ett tunt lager tin appliceras på en metallyta, vanligtvis stål eller koppar. Beläggningen skyddar mot korrosion, förbättrar lödbarhet och ger en jämn yta som lämpar sig för livsmedelsförpackningar, elektronik och mekaniska komponenter.

Vanliga metoder är elektrolytisk tinningsplätering och varm-dopptinning. Elektrolytisk tinningsplätering innebär avsättning av tin från en tinlösning via en elektrisk ström. Varm-dopptinning innebär dopp i smält tin för att bilda en tät beläggning.

Användningsområden inkluderar tinplåt av stål för livsmedelsförpackningar (tinplåt), elektronikens kontakter och ledningar samt andra ytor där korrosionsskydd och god lödbarhet krävs.

Egenskaper och utmaningar: fördelarna är god korrosionsmotstånd, lödbarhet och kostnadseffektivitet. Begränsningar inkluderar mjukhet och risk för skador vid hantering, samt tin whiskers i elektronik som kan orsaka kortslutningar. Ytan kan oxidera och kräva underhåll. Miljö- och prisfaktorer påverkar val av process.

Historiskt har tinbeläggning använts sedan 1800-talet. Traditionellt förekom terneplåt – tin-legering med bly – men blyfria lösningar dominerar idag. Elektrolytisk plätering och varm-dopptinning är de vanligaste processerna.